EM 2010 och början på resan hem.

Jag har varit på barnkalas, kan man säga, det var ett välkommen-till-världen-kalas för lilla Lea, istället för dop. Och en sak är säker när man är på kalas hos Snösnäckan, man får alltid leka. Denna gång skulle vi tävla i ett EM och bebis var temat, så jag har deltagit i EM-2010, Bebis EM. Jag vann... inte, typ. Det var tre lag som vann och två förlorade. Jag var med i ett av de vinnande lagen och spänningen var på topp när vi stod beredda att kasta oss in i bebissporten.

Gren 1:
Alla i laget skulle Byta blöja på en bebis (docka!), snabbast tid vann. Vi vann inte den grenen.

Gren 2:
Spott med liten napp, kan liknas med kulstötning. Den vann vi inte heller.

Gren 3:
Komma på barnsånger som började på en bokstav som domaren och assistenten höll upp. Den vann vi, överlägset!

Annars var dagen/kvällen mysig, det blev många kakor och massor av tårta. Mamma och pappa hade bjudit in till knytkalas, det fanns mycket gott på bordet, jag åt tills jag rullade nerför trapporna, det gjorde ont.

Men nu sitter jag här på Herrljunga tågstation och inväntar mitt tåg från Göteborg som jag egentligen redan skulle ha suttit på... denna gång är det inte SJ;s fel, det är mitt.
Tidigare idag kollade jag min mail för att se när tåget skulle lämna Trollhättan och istället för att titta när tåget gick från Trollhättan till Gbg så gjorde jag misstaget att titta när tåget var framme i Gbg och trodde att det var avgångstiden från Trollhättan. Vi hade precis avslutat våra pizzor/pastarätter när jag tittar på tågbiljetten för att se det ödesdigra misstaget; jag har kolla helt fel! Ajsing bajsing Sus!

Panik är inte något som kommer över mig om jag inte har en skitviktig tid att passa, denna gång hade jag inte det, typ. Vi skyndar oss hem till deras lägenhet och samtidigt som jag packar väskan, ringer SJ och kollar med mannen i huset om det går att skjutsa mig till Gbg så skriker Lea, Snösnäckan får ont i magen och mannen blir splittrad och önskar att han kunde dela på sig för att hjälpa alla på samma gång, det kunde han inte. Som tur var så fanns det ett annat tåg, eller buss. Tur tänkte vi. Väl på tågstationen så får jag reda på att det är Swebus jag ska åka med, besvikelsen över mig själv att jag missat första bussen växer när busschauffören säger att det är fullbokat på bussen... Aj, aj, aj då.
Det blir ett snabbt samtal till mannen som, efter att ha övertalat Snäckan att han borde köra mig och inte hon, kör mig till Herrljunga. Hon borde ligga i sängen och gosa med Lea och vila magen, tyckte jag var en bra övertalning. Om hon hade fått ont i magen mitt under bilresan så hade jag valt att låtsas svimma och låtit henne skrika... kanske eller någon annan hjälpsam metod.

När vi väl sitter i bilen ringer jag SJ och kollar om de kan hålla min plats eftersom jag varit ett sånt pucko och kollat fel på tiden, det kunde inte Patrik som han hette i telefonluren, för personalen har inte kommit på tåget än, de kommer på ca 1-2timmar innan avresa. Men det är ju under en timme till tåget ska avgå från Gbg, kan jag ringa tillbaka till SJ om en kvart och fråga då? Patrik sa att han skulle konferera lite med sin kollega. Jag väntar i ca en minut i en tyst telefon, ingen musikunderhållning när man telefonväntar hos SJ . Efter den gångna minuten säger Patrik att han kan ringa tåget och kolla, men han kan absolut inte lova någonting. Han tar mitt telefonnummer och i ca fem minuter får jag hållas sen ringer Patrik tillbaka till mig och säger att det går bra. Tack, svarade jag, tack så mycket. Han önskar mig en trevlig resa och jag tackar honom ännu en gång för hans hjälp. Jag och mannen åker in i ett ruskigt regnväder, det syns att vi lämnat storstaden bakom oss, hålornas land har klivit in i bilen och söndagsåkarna har aldrig varit så många som just då.

Äntligen framme i Herrljunga, mannen springer in på dass och vi säger hej då när han kommer ut. Jag sätter mig ner vid ett bord på stationens café och säger till mig själv att det är bäst att ställa alarmet på mobilen så att jag inte glömmer bort tiden... MOBILEEEEN!!! Jag har ju glömt mobilen i bilen. Jag ropar med att magstöd jag inte visste att jag hade, springer ut i regnet och till bilen och tar min mobil. Hej då igen, säger vi till varandra. Dyblöt och lite andfådd kommer jag in i cafeterian igen, människor tittar lite oroligt på mig, killen bakom disken frågar om det gick bra. Ja, sa jag, och funderar varför alla tittar på mig som om jag sprungit tillbaka till min long lost love för att säga adjö en sista gång... Fast jag skrek ju för kung och fosterland, det kanske inte är SÅ viktigt med en mobil... jag hade bara glömt mobilen i bilen, svarade jag killen.

När jag började skriva detta inlägg satt jag på Herrljungas tågstation, nu sitter jag på tåg 98 mot Gävle och kan bara hoppas att denna resa och dag inte blir lika spännande som den har varit.