Varje dag när jag duschar känner jag hur det sakta närmar sig; först vaderna, sen upp mot låren. Den sköna duschen känns avlägsen, de varma dropparna har förvandlats till istappar som river hela min kropp. Ingen hör mina skrik, förutom min katt Rizzo. Håret reser sig på hela hennes kropp, skräcken lyser i hennes ögon när hon snabbt kastar sig på dörrnyckeln, låser upp och springer ut. Badrumslampan blinkar som om den försöker säga åt mig att springa, men jag kan inte, jag sitter fast. Jag är inte ensam. Det är jag, mitt schampo och skräcken som utan förvarning slukar hela mig. Sen står jag där uppslukad av ett duschdraperi.
Jag förstår hur människorna i ALIEN känner sig när
de elaka monstrena har puppasirerat dom. Jag slipper, lucky me, i alla fall de där läskiga små spindelliknande djurena som hånglar upp hela ansiktet på folk... peppar, peppar. Våldtagen av ett duschdraperi. Kalla det ett I-landsproblem, men ett problem är det .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar